Denna uppsats syftar till att undersöka psykiatrikerna och filosoferna Viktor Emil von Gebsattels och Karl Jaspers föreställningar om ett psykiskt fenomen de besriver som depersonalisation. Uppsatsen analyserar deras respektive föreställningar om fenomenet med särskilt tonvikt på skärningspunkter mellan psykiatri och filosofi. Depersonalisation definieras av dessa tänkare som att kroppen och jaget upplevs som främmande, automatiskt, externt och iakttaget från utsidan på ett tvångsmässigt sätt. Jaspers och Gebsattels föreställningar står i motsättning till ett biologiskt och psykologiserande förstående av psykiskt lidande som var vanligt i deras tid. Det finns hos dessa tänkare en konflikt mellan att å ena sidan vilja undvika att förtingliga människan och hennes lidande till fastställda definitioner, och att å andra sidan betrakta ett upplöst och undflyende jag som patologiskt..